Idag åkte min plastmamma K med ut till stallet. Det började bra med att han kom galopperande till mig i hagen när jag skulle hämta honom, söthästen, han vet hur han får mitt hjärta att smälta. Vi borstade och pysslade en liten stund och sedan skulle vi ut en sväng, promenera med inspänning tänkte jag men K tyckte att vi skulle testa att tömköra istället när vi ändå var två, dvs en som kunde leda och en som kunde "köra". Okej, tänkte jag, och vi fick sällskap av en stallkompis som red med på sin arab, Hampus. K ledde, jag "körde". Han var inte riktigt med på det, tycker att det är väldigt obehagligt att man går bakom och vill vända sig men han lugnade sig snart och gick fint framåt. Insåg snabbt att alla "hårda" smackljud bara gjorde honom stressad så att klicka med tungan är det inte att tänka på utan det som fick honom att gå bäst var ett enkelt: Fraamåt! Han konstrade en gång, snurrade runt och ville inte, men var väldigt enkel att övertyga. När vi gått fem minuter eller så så gick han väldigt fint, lyssnade bra och K började smyga sig längre och längre bak tills vi gick nästan bredvid varandra. Muninn verkade inte bry sig nämnvärt. Tjejkompisen frågade om det var okej ifall hon travade en bit och jag tyckte att visst, det är säkert inga problem, prova du. Hon travade iväg och Muninn var helt lugn, fantastiskt tyckte jag och K och pratade om hur bra det gick, hur fint han jobbade och lyssnade.

Att Hampus försvann var inga större problem förrän Muninn såg någonting (som inte jag såg) som var läskigt. Vi hade inte en chans att hålla honom när han kastade sig framåt och stack iväg. Helvete, tänkte jag och kände paniken stiga... Först tänkte jag att han springer nog till Hampus, eller hem, men nej. Min stallkompis sa efteråt att hon också tänkte det, att vad märkligt att han inte springer hem... För han sprang åt motsatt håll. Jag bad till högre krafter att han inte skulle skada sig, eller någon annan, och när han började springa över en äng mot motorvägen så tänkte jag att måtte han inte springa ut på vägen, bli överkörd, orsaka seriekrock, bli anledningen till att människor dör, blir förlamade, hjärnskadade... Paniken växte.
Muninn hade jätteroligt. Han bockade och rejsade som en vildbatting och jag blev mer än tacksam när jag såg att ängen slutade i ett elstängsel... När jag lugnt och fint promenerat över ängen och var 10 meter från honom så stannade han och tittade på mig och jag tänkte att yes, nu har jag honom... Men icke. Han gjorde en helomvändning och fortsatte springa ut på den otrafikerade vägen. Nu springer han in i byn tänkte jag, springer ner folk, blir påkörd av bussen, vi får ringa polisen (det gjorde Hampus ägare direkt när hans tack, fick jag veta seda) och alla grannar och sedan får vi leta hela natten och alla kommer att vara arga och Muninn kommer att dö och...

Muninn försvann ur sikte och stallkompisen galopperade efter för att inte tappa bort honom. Jag och K är ett par hundra meter bakom när min kompis ropar något till oss som vi inte hör och vi tänker att nu är det kört, vi börjar springa och så hör vi en häst skria, verkligen skria. Mitt hjärta stannade nästan, var det verkligen en häst, inte ett litet barn vars mamma blivit ihjälsparkad? Vi sprang, vi såg en bil som stod still, låg han framför?, vi såg... Muninn som står på framsidan av ett stall, svettig men glad och en kvinna som stod bredvid och klappade på honom. Inifrån stallet skriade de söta welshponnyerna efter en ny kompis. Jag var rätt skakig när jag tog emot min häst, minns inte så mycket av vad vi sa, tror att jag tackade ordentligt eller åtminstone ursäktade mig så mycket. Vi promenerade hem, självklart gick det hur bra som helst och Muninn gick nöjt vid min sida. Testade att springa med honom, han grisepassade glatt bredvid, ökade när jag bad honom, stannade när jag bad honom... Uppförde sig som en ängel även om man såg att han inte koncentrerade sig för fem öre på att arbeta. Min stallkompis sa att hon hade försökt ropa att allt var okej, men vi hade ju bara blivit rädda. Vi kom tillbaka till stallet och jag var lite chockad och lite ledsen för att det gått så dåligt.

Vissa dagar känns det inte som att jag någonsin kommer att våga rida ut på honom.

Kommentera 0 st