Bloggen nerlagd

Postad: 2010-10-31 @ 02:52:27 | Kategori: Dagbok

Om någon fortfarande skulle titta in här, så kan jag informera om att bloggen är nerlagd sedan... ja, länge. Jag gav bort Muninn till Oli i, ja vad kan det vara, februari tror jag - jag orkade inte mer. Vi gjorde inga framsteg efter att löslongeringen fungerade bra, det var helt omöjligt att tömköra honom och ridningen i stallgången gick till slut inte framåt heller. I januari (tror jag) skulle jag prova att skritta 10 meter ut på stallplan och in igen, varpå Muninn skenade iväg och det hela slutade med en rätt obehaglig olycka där jag blev skadad och framför allt skärrad. Jag gav bort honom till Oli i tron att han skulle få gå i hans flock resten av livet, men tyvärr sålde de honom vidare som sällskapshäst några månader senare och ärligt talat så önskar jag att jag hade tagit bort honom istället. Jag har ingen aning om vart han är nu, och är rädd att han kommer att ha ett tufft liv framför sig.

När jag skaffar egen gård så ska jag söka upp honom (tack och lov så registreras ju ägarbyten) och försöka köpa tillbaka honom, så att han kan gå som sällskap till min nya häst. Det lär dröja ett par år, men jag hoppas...

Lev väl.

Kommentera 0 st


Oro och stress

Postad: 2010-01-03 @ 14:44:44 | Kategori: Dagbok

Ibland är det inte alls kul att ha häst.

Är så himla orolig för Muninn. Imorgon blir det veterinärsamtal, ska försöka få en tid på torsdag. Sitter på Bukefalos som vanligt och tittar i islandshästforumen, tittar på ridbilder och tänker bara att åh, jag vill också. Jag vill också träna, rida in, lära upp. Jag vill att vi ska komma någonstans. Och jag vill inte att han ska ha ont. Det är helt knäppt hur mycket man kan bry sig om en häst, hur mycket man kan älska. Trots att han kostar alldeles för mycket pengar just nu och inte går att använda i det syfte jag vill ha honom, så skulle jag dö inombords om han försvann. Jag vill bara att allt ska bli bra. Hoppas, hoppas, hoppas att veterinären hittar felet och att det går att göra någonting åt det.

För tänk att ha en häst som man bara kan sadla och sitta upp på, ta en tur i skogen eller på banan. Ibland saknar jag Faxi, vi hade våra duster men han var ändå jäkligt bra fastän det nog bara var jag som gillade honom. Faxi var jävlig, dominant och vass men han var härlig mot mig i alla fall. Muninn är precis tvärtom, osäker, undergiven och orolig. Vet inte om jag skulle vilja ha en häst som Faxi igen men ibland känner jag att jag hellre skulle ha en häst som honom än en häst som Muninn. Med Faxi kom man i alla fall framåt...

Fråga inte vad som hände med skänklarna där, det har jag

funderat över många gånger... Sommaren 2008 i alla fall.

Titta vad härligt. Det där var visserligen innan han började krångla, så glädjen var ju total. Sedan slutade jag rida honom augusti-december och sedan var han inte lika fantastisk längre... Då hade han börjat stegra sig, springa över folk, skena och dumma sig. Jag undrar fortfarande vad som hände under de där månaderna som fick honom att ändra sig så. Kanske var det hingsthormonerna som slog till...

Så himla fint, jag längtar och saknar... Fast mer efter själva grejen än just hästen.

Kommentera 0 st


Nytt år, ny styrka

Postad: 2010-01-01 @ 13:31:20 | Kategori: Dagbok

...eller? Jag vet inte, beskedet igår tog ner mig lite på jorden. Allt har känts så himla bra det senaste, men säg den lycka som varar.

Jag hoppas verkligen att det inte är något allvarligt, och att det går snabbt och enkelt (och gärna att det inte är alldeles för dyrt) att hjälpa honom. Sedan han kom hem från Oli så har jag verkligen börjat hoppas och tro på min lilla häst, och därmed har jag också blivit väldigt bunden till honom. Till skillnad från tidigare i höstas så känns han verkligen som min häst, jag är liksom glad att det är just han och ingen annan häst som är min. Det känns härligt att stå och bara gosa med honom i hagen, för att han är han.
Sist vi var hos veterinären och jag trodde att han hade KS, så var jag inställd på avlivning mycket för att inte bli chockad om det blev så. Jag accepterade det. Började till och med kika smått på nya hästar. Jag skulle ha varit ledsen över att ta bort en ung, lätthanterad häst, en individ, men inte för att ta bort just min häst. Jag skulle ha tagit hårt på att behöva ta bort ett djur, men jag skulle ha blivit lika lycklig med en annan, fungerande, häst.

Nu är det inte så längre. Nu vill jag ha just honom, det är just Muninn som är viktig i mitt liv. En annan häst skulle aldrig kunna ersätta honom. Visst skulle jag älska en annan häst också så småningom men det skulle vara så fruktansvärt svårt att ta bort just min häst.
Samtidigt så vet jag att det här är någonting som jag måste vara förberedd på. Förmodligen så är det inte så allvarligt, förhoppningsvis så är det bara en sträckning i någon muskel. Men det finns en risk att det inte är så, att det är någonting som han aldrig kommer att bli bra ifrån eller ännu värre - att han kan bli bra men att det kommer att kosta så mycket pengar att jag helt enkelt inte kan hjälpa honom. Tänk om det händer... Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv tror jag. Men det är ju så, att man kan inte trolla fram pengar. Jag borde ha ett konto med aldrig-sinande pengar som alltid finns där för just hästen men precis som de allra flesta, även hästmänniskor även om man inte tror det när man läser på t.ex. Bukefalos, så har jag inte hur mycket pengar som helst. Jag tjänar bara så mycket och även om jag gärna lägger hela min lön, varenda krona, på Muninn så finns det bara så många kronor att plocka av.

Seriöst. Jag hoppas verkligen, verkligen att det inte är något allvarligt. Att han bara har gått omkull i hagen och sträckt en muskel och att det inte är en gammal skada som ligger och spökar, som aldrig kan bli bra. Jag vill bara att jag och Muninn ska kunna utvecklas och bli det där trygga ekipaget.

Kommentera 0 st


Gott nytt år... Eller hur.

Postad: 2009-12-31 @ 16:37:11 | Kategori: Dagbok

Nu har jag inte uppdaterat på länge, mest eftersom den senaste tiden har handlat mer om mig än om Muninn. Jag har ridit honom i stallgången vilket gick helt okej när jag väl kunde slappna av, och jag fick prova att rida Jódis vilket var mysigt, jätteläskigt och väldigt förlösande på samma gång. Nu ska jag rida henne varje torsdag, det ska bli jätteskönt att komma upp på hästryggen igen. Sedan har det blivit blixthalka. 2 cm blankis över hela vägen som går till stallet. Vi har med andra ord varit rätt strandade, och jag har varken kunnat löslongera eller rida för rundcorallen har varit helt frusen. Trots detta har våra små försök till tömkörning och ridning i stallgången gått bra och jag har trott stenhårt på år 2010, det skulle bli ett bra år.

Trodde jag. Igår var Oli ute och skulle sko, jag jobbade så stallägaren och Jódis ägare var med istället. De hade inte kunnat lyfta bakhovarna på honom, han hade nästan ramlat! Det slutade med att Siggi, Olis bror, fick hålla om baken på honom för att de skulle kunna sko utan att han skulle gå omkull. Muninn är en ängel att sko i vanliga fall... De är helt säkra på att felet sitter i korset. Oli trodde att han ev kunde ha gått omkull i hagen, men vi vet alla att risken är stor att det är en gammal skada. Stallägarens teori, som jag tror på, är att det har varit rätt okej för honom så länge som det har varit varmt och jag har jobbat med hästen varje dag, men att han fått rejält ont nu när det är svinkallt (-15 grader på natten...) och vi inte kan göra så mycket pga isen.

Så på måndag blir det till att ringa Åby igen. Tack och lov så var det mindre än 100 dagar sedan vi var där senast, vilket innebär att vi slipper självrisken så det behöver inte bli så farligt dyrt. Dessutom har jag pengar liggandes som skulle ha gått till en sadel, nu får de gå till veterinären istället. Det blir ultraljud och ev röntgen skulle jag tro. Vi får hålla tummarna för att de hittar felet, och att det inte är så illa att jag behöver ta bort honom... Usch. Vill inte ens tänka på det just nu.

Gott nytt år...

Kommentera 0 st


Skötarproblem

Postad: 2009-12-19 @ 16:59:10 | Kategori: Dagbok

Så, min skötare slutade för ett par dagar sedan. Jag har pratat mycket gott om henne, om hur pålitlig och duktig hon är... Hm.

Det enda problemet jag egentligen har haft med henne är att hon varit sjuk, ovanligt mycket. 4 av 10 gånger har jag fått sköta hästen själv, vilket funkar då och då men inte i längden. Jag har trots allt skötare för att jag verkligen behöver det på lördagarna. Jobbar jag det tidiga passet så jobbar jag 12.00-23.00, varpå jag oftast jobbar till 22.00 dagen innan, och då finns det verkligen varken tid eller ork att åka ut till stallet klockan sju på morgonen för att mocka. Om jag blir tilldelad det sena passet och börjar kl 18 så är det inga problem, men tyvärr måste jag jobba tidigt ibland.
Alltså har det varit lite halvt ohållbart, eller det skulle ha blivit det i alla fall. Efter mycket om och men så bestämde jag mig för att jag skulle bli tvungen att ta upp saken med henne. Hon hade själv sagt att de skulle åka till vårdcentralen och göra lite tester för att se varför hon varit sjuk så ofta men när hon var på bättringsvägen igen så hade de struntat i det. Jag tänkte faktiskt gå så långt att jag tänkte ge henne ett ultimatum - ta testet eller sluta sköt hästen för jag måste veta om du komemr att vara sjuk hela våren också... i så fall hade jag varit tvungen att skaffa en ny skötare.

Hur som helst så tog jag snacket över MSN. Jag hann inte ens komma till poängen:

"Det är nämligen så att jag är lite småorolig över det där med att du är sjuk så ofta... Nu har det löst sig smidigt och problemfritt hittills men eftersom jag antar och hoppas att du kommer att fortsätta att vara skötare tills jag och Muninn flyttar i augusti så blir jag lite stressad och orolig när du har varit sjuk så ofta för om du fortsätter med det så kommer det att komma en dag då det inte går att lösa lika smidigt och det kommer bli jättejobbigt. Så jag tänkte att om du får veta vad det är så kanske jag kommer att kunna vara lugn, för då kanske du kommer att kunna undvika att bli sjuk så att säga (med mediciner eller så)."

Hon verkade bara läsa eller uppfatta en sak i inlägget, för hon frågade direkt om vi skulle flytta och vart. Dalarna, för att plugga, svarade jag - och jag är fortfarande säker på att jag nämnde det för henne när hon började i höstas. Då sa hon att hon skulle sluta för att då skulle ju hon bara gå i åtta månader och veta att hon inte skulle få ha honom mer sedan. Då skulle hon bara gå och vara ledsen i åtta månader för ingenting, sa hon. För ingenting, tänkte jag, tack för den... Men jag sa ingenting. Istället förklarade jag bara att om man är skötare på en privathäst så får man ta att sånt hände, att det inte skulle vara för evigt. Jag har själv fått lära mig den hårda vägen att aldrig älska en häst som inte är min.
Insåg ganska snart att hon nog inte var så fäst vid hästen, inte tyckte att det var så roligt trots allt. Det var väldigt lätt för henne att säga upp sitt skötarskap trots att hon, enligt henne själv, sökt i evigheter. Kanske var det till och med så som jag befarade, att hon inte allt varit sjuk utan helt enkelt inte velat åka ut... Jag tänker inte spekulera för mycket i det, men det känns rätt troligt just nu faktiskt. Hur som helst har jag lite löst sökt ny skötare sedan dess men jag vet inte om jag kan lita på en ung tjej igen och jag har inte råd att anställa någon så trots att jag hade en duktig tjej på gång så kände jag mig osäker.

Men nu löste det sig! Vi har fått jättefint paddat underlag några kvadratmeter vid ingångarna i hagarna och stallägarna undrade hur vi skulle sätta i system att mocka där så att det inte blir äckligt. Jag skrev på tavlan att jag kunde tänka mig att ha ansvar för det om någon hjälpte mig med Muninn på lördagar. Genast messade Jódis ägare och sa att hon kunde ta honom istället. Kan inte med att bara ta emot på det sättet så nu har vi bestämt oss för att byta mockningsdagar en gång i veckan istället. Härligt med toppenstallkamrater! Jódis ägare ställer verkligen upp i vått och torrt - jag hoppas innerligt att hon vet att jag gör samma sak för henne, any day!

Kommentera 0 st


Funderingar

Postad: 2009-12-19 @ 16:30:39 | Kategori: Dagbok

Nu har jag inte skrivit på ett tag. Det beror på att jag har jobbat extremt mycket och haft väldigt lite tid över för att verkligen träna.

Allt känns lite sådär, förmodligen just för att jag inte har grejat med Muninn nu på ett tag. Det känns som att vi har en lång väg att gå. Löslongeringen i corallen fungerar mestadels bra, men inte så bra som jag skulle vilja. När han är inspänd och/eller när det ligger bommar på marken så lyssnar han perfekt på vad jag ber om, men framför allt när man tar bort bommarna så vill han mest racea runt. Han kan lyssna jättebra, men så plötsligt så slutar han och ökar farten. Vanligtvis stannar han så fort jag gör mig passiv, dvs bara står alldeles stilla och avslappnat i mitten, men när han väl racear så kan han springa tre-fyra varv innan han kommer fram till mig och undrar vad som står på. Funderar på hur sjutton jag ska göra. Återigen så är jag osäker på hur jag ska kräva saker av honom, hur hård jag ska bli, om jag ska bli hård alls eller om jag bara ska rida ut stormen så att säga. Är rädd att kräva för mycket och bryta ner honom istället.
Jag visste att bloggen var en bra idé. Har varit osäker på hur jag skulle kunna jobba vidare med honom, utmana honom på ett positivt sätt. Nu när jag skriver så inser jag att vi fortfarande behöver träna på just det vi gör nu. Ett problem är att han blir så himla svettig med sin tjocka päls som han dock behöver i hagen, så man kan inte träna så länge. Inser att jag kanske inte ska träna så himla länge - 10 minuters intensivt arbete är kanske bättre än 20 minuters halvflum. Måste nog göra ett schema på hur jag ska lägga upp träningen också, vilka delmoment som ska gås igenom. Målet med corallen är ju att han ska lyssna till 100%, visst får han busa och bocka men ber jag honom att återgå till arbetet så ska han göra det, oavsett gångart, inspänning och bommar på marken.

Kommentera 0 st


Längtar!

Postad: 2009-12-09 @ 23:38:45 | Kategori: Dagbok

Haha, vad fånig man är när man är ifrån sin häst en dag och man på största allvar funderar på att åka ut ändå, bara för att man längtar så... men det känns som att Fanny vill ha honom för sig själv när hon är där sina onsdagar och lördagar.

Sötnöten nosar lite på skottkärran

Kommentera 0 st


Opeppad

Postad: 2009-12-08 @ 01:37:12 | Kategori: Dagbok

...blir man verkligen när sånt som hände igår inträffar. Ännu värre blir det när man har lite dåligt med tid dagen efter. Jag skulle jobba tidigt och hade egentligen varken tid eller lust att träna Muninn, så det blev bara lite pyssel i stallet med honom idag. Borstade, klappade, stretchade och grejade. Har alltid varit så imponerad över vilken disciplin Hampus ägare har över sin häst. Han kan alltid stå helt fri i stallgången medan hon grejar i stallet, står blick stilla med förnöjt uttryck och väntar på att något ska hända. Idag insåg jag att det är skitfånigt av mig att vara så himla impad för min häst är precis likadan. Han stod fritt i gången medan jag mockade, packade hö, sprang in och ut ur foderrummet, hämtade borstar, borstade, strechade... Inga problem, han rörde inte en hov. Himla praktiskt!

Imorgon ska jag köpa plaststolp och bygga en corall och jobba med honom så som Oli visade att jag skulle göra. Borde egentligen ha gjort det för längesedan men det har inte blivit av, nu känner jag att efter igår så måste jag. Att promenera, med eller utan inspänning, går utan problem nu. Det finns liksom inte så mycket mer att träna där. Men att tömköra var uppenbarligen för mycket begärt. Nu måste jag hitta något mellanläge, där han får nya utmaningar och stimulans (och motion!) men utan att det blir för mycket press. Hur mycket jag än tänker på det så inser jag att corallarbete är det enda som verkligen funkar tills dess att vi får vår paddock. Där är han hemma, han är van vid situationen och han får ändå utlopp för sin energi och jag får chansen att tränna kommandon och tillit.

10 plaststolp och så lite rep... Billig investering. Jag behöver för övrigt också stimulans känner jag, motgången igår tog hårt så nu måste jag få känna att någonting går bra för jag är helt galet opepp, känns som att jag aldrig kommer att kunna rida min häst.

Kommentera 0 st


Tillbakablick II

Postad: 2009-12-06 @ 19:11:39 | Kategori: Dagbok

Tillbakablickarna är gamla texter, saxade från forum och dagböcker

Känns som att jag kan behöva en tillbakablick för att faktiskt minnas att trots motgångar så har jag kommit så otroligt, otroligt långt med honom...

14 maj -09 (9 dagar efter att jag köpt honom)

Kom precis hem efter en mycket lyckad dag! Eftersom det gått så bra igår så tog jag med en piggborste och ett ledrep ut idag, med tanken att få bort lite vinterpäls och lägga repet på ryggen. Det gick hur bra som helst. När jag kom ut så stod Muninn och hans hästkompis och kliade varandra och till min stora förfäran hade de nästan kliat av Muninn grimman... Inte optimalt när man ska lära honom att bli fångad. Gick hur som helst fram till honom och precis som vanligt så backade han och ställde sig med huvudet mot mig. Kliade lite i pannan och pratade lite, klappade lite på halsen och tog tag i grimman för att rätta till den. Han blev rädd och sprang. Gick efter honom och gick fram. Inga större problem, han backade undan lite men sträckte ändå fram nosen mot mig, så det var bara att klappa så var det lugnt sedan. Öppnade grimman och rättade till, stängde grimman. Nemas problemas. Visade piggborsten. Började med att borta halsen, fick sedan röra mig bakåt och borsta hela honom - det var sköööönt tyckte han! Ryckte till och sprang iväg när jag lade repets ände på honom, som förväntat, men det var bara att följa efter och gå fram till honom igen. Tog då ledrepets ände och visade, smekte honom i ansiktet med det och sedan över hela kroppen. Efter det var det bara att lägga det på honom, inga problem. Så småningom använde jag hans rygg som avlastningsyta för repet och borsten och redde ur hans svans. Det var läskigt när jag gick runt baken på honom för att komma över till andra sidan, då ryckte han till varpå rep och borste ramlade ner och då sprang han iväg en liten bit. Återigen var det bara att gå fram.

Stod väl och borstade och grejade en halvtimme ungefär. Så länge han inte blev skrämd så stod han helt stilla med sänkt huvud och mös. Sedan gjorde jag något jag inte planerat att göra förrän tidigast imorgon. Stämde av med honom så att han var lugn och avslappnad, visade ledrepets hake och knäppte sedan fast det i grimman. Han backade ett steg, men fick inte panik som han fick första (och enda) gången jag försökte göra samma sak. Ledde honom sedan ett varv runt flocken, han var inte helt förtjust och ville inte gå framåt men det var bara att smacka och uppmuntra så gick det. Ledde sedan tre-fyra meter bort från flocken, han var skeptisk men följde efter med lite lock och pock. Ledde tillbaka, knäppte loss honom, klappade om honom och lämnade honom. Han stod och tittade efter mig en stund - "Jaha, var det inte mer?" och började sedan äta igen.

Så stolt över att det gick så bra! Nu gör vi samma sak imorgon och på söndag och på måndag ska jag testa att ta ut honom ur hagen.

Kommentera 0 st


Motgångar

Postad: 2009-12-06 @ 18:58:35 | Kategori: Dagbok

Idag åkte min plastmamma K med ut till stallet. Det började bra med att han kom galopperande till mig i hagen när jag skulle hämta honom, söthästen, han vet hur han får mitt hjärta att smälta. Vi borstade och pysslade en liten stund och sedan skulle vi ut en sväng, promenera med inspänning tänkte jag men K tyckte att vi skulle testa att tömköra istället när vi ändå var två, dvs en som kunde leda och en som kunde "köra". Okej, tänkte jag, och vi fick sällskap av en stallkompis som red med på sin arab, Hampus. K ledde, jag "körde". Han var inte riktigt med på det, tycker att det är väldigt obehagligt att man går bakom och vill vända sig men han lugnade sig snart och gick fint framåt. Insåg snabbt att alla "hårda" smackljud bara gjorde honom stressad så att klicka med tungan är det inte att tänka på utan det som fick honom att gå bäst var ett enkelt: Fraamåt! Han konstrade en gång, snurrade runt och ville inte, men var väldigt enkel att övertyga. När vi gått fem minuter eller så så gick han väldigt fint, lyssnade bra och K började smyga sig längre och längre bak tills vi gick nästan bredvid varandra. Muninn verkade inte bry sig nämnvärt. Tjejkompisen frågade om det var okej ifall hon travade en bit och jag tyckte att visst, det är säkert inga problem, prova du. Hon travade iväg och Muninn var helt lugn, fantastiskt tyckte jag och K och pratade om hur bra det gick, hur fint han jobbade och lyssnade.

Att Hampus försvann var inga större problem förrän Muninn såg någonting (som inte jag såg) som var läskigt. Vi hade inte en chans att hålla honom när han kastade sig framåt och stack iväg. Helvete, tänkte jag och kände paniken stiga... Först tänkte jag att han springer nog till Hampus, eller hem, men nej. Min stallkompis sa efteråt att hon också tänkte det, att vad märkligt att han inte springer hem... För han sprang åt motsatt håll. Jag bad till högre krafter att han inte skulle skada sig, eller någon annan, och när han började springa över en äng mot motorvägen så tänkte jag att måtte han inte springa ut på vägen, bli överkörd, orsaka seriekrock, bli anledningen till att människor dör, blir förlamade, hjärnskadade... Paniken växte.
Muninn hade jätteroligt. Han bockade och rejsade som en vildbatting och jag blev mer än tacksam när jag såg att ängen slutade i ett elstängsel... När jag lugnt och fint promenerat över ängen och var 10 meter från honom så stannade han och tittade på mig och jag tänkte att yes, nu har jag honom... Men icke. Han gjorde en helomvändning och fortsatte springa ut på den otrafikerade vägen. Nu springer han in i byn tänkte jag, springer ner folk, blir påkörd av bussen, vi får ringa polisen (det gjorde Hampus ägare direkt när hans tack, fick jag veta seda) och alla grannar och sedan får vi leta hela natten och alla kommer att vara arga och Muninn kommer att dö och...


Muninn försvann ur sikte och stallkompisen galopperade efter för att inte tappa bort honom. Jag och K är ett par hundra meter bakom när min kompis ropar något till oss som vi inte hör och vi tänker att nu är det kört, vi börjar springa och så hör vi en häst skria, verkligen skria. Mitt hjärta stannade nästan, var det verkligen en häst, inte ett litet barn vars mamma blivit ihjälsparkad? Vi sprang, vi såg en bil som stod still, låg han framför?, vi såg... Muninn som står på framsidan av ett stall, svettig men glad och en kvinna som stod bredvid och klappade på honom. Inifrån stallet skriade de söta welshponnyerna efter en ny kompis. Jag var rätt skakig när jag tog emot min häst, minns inte så mycket av vad vi sa, tror att jag tackade ordentligt eller åtminstone ursäktade mig så mycket. Vi promenerade hem, självklart gick det hur bra som helst och Muninn gick nöjt vid min sida. Testade att springa med honom, han grisepassade glatt bredvid, ökade när jag bad honom, stannade när jag bad honom... Uppförde sig som en ängel även om man såg att han inte koncentrerade sig för fem öre på att arbeta. Min stallkompis sa att hon hade försökt ropa att allt var okej, men vi hade ju bara blivit rädda. Vi kom tillbaka till stallet och jag var lite chockad och lite ledsen för att det gått så dåligt.

Vissa dagar känns det inte som att jag någonsin kommer att våga rida ut på honom.

Kommentera 0 st


Magisk nattning

Postad: 2009-12-02 @ 22:08:30 | Kategori: Dagbok

Nu har jag varit i stallet och nattat hästarna. Jag brukar sällan natta eftersom det tar sån tid att åka ut och det passar mig bättre att släppa in istället så att det inte blir så sent, men man glömmer hur härligt det kan vara att komma till ett halvt nersläckt stall och bli mött av glada gnäggningar.

Det är så vacker måne idag, fullmåne, och alldeles stjärnklart. Det var alldeles vitt ute vid stallet, tjockt med frost överallt så att det såg ut som att det hade snöat. Månen och frosten gjorde det helt ljust ute på grusvägen, magiskt och speciellt tillsammans med tonerna till Njaalkame av Garmarna. Jag hade gärna fotograferat lite men jag hade ingen kamera med mig... Nästa fullmåne! Då! Och jag lovade mig själv att nästa vinter, då ska jag rida fullmåneritt med Muninn. Så det så.

Kommentera 0 st


Så här började det...

Postad: 2009-12-02 @ 18:57:17 | Kategori: Dagbok

Välkommen till min blogg. Den kommer att handla om mig och min islandshäst, Muninn.

I april fick jag ett intressant samtal. Det var någon som bad mig att köpa en häst. Hästen hette Muninn och ägarna ville inte längre ha honom eftersom han var omöjlig att rida. Knäpp i huvudet, sa de. Ingen vågade sitta på honom längre, han hade i princip bara blivit inriden av en tränare en månad och sedan blivit riden någon gång på nästan ett år. Jag hade provridit Muninn en gång tidigare när de ville att jag skulle rida till honom för dem, eftersom jag de hört rykten om att jag hade god hand med unghästar, problemhästar och rädda hästar. Jag visste inte att ryktet spridits att jag kunde min sak, men tydligen så hade det det och det hade öppnat en ny dörr, en ny möjlighet, i mitt liv. Jag trodde dessutom inte att Muninn var knäpp, utan att han hade ont. Jag hade inga planer på att köpa häst då, men till slut tackade jag ja och köpte honom för en symbolisk summa.

Muninn och jag på sommarbete


Under sommaren fick jag jobba hårt. Det var som att tämja sin egen vildhäst. Det tog flera dagar innan jag fick fånga honom och nästan två veckor innan jag kunde ta honom ur hagen. Det visade sig att han var enormt rädd för människor (vilket jag faktiskt inte märkt när jag provred honom, då var han bara loj och avstängd), att han aldrig blivit promenerad med och att han var slagrädd. Många timmar av svett och slit, men till hösten när jag stallade upp honom så hade jag en häst som inte längre kastade sig så fort man kom i närheten, som gnäggade till mig i hagen och som njöt av att bli borstad. I sommarhagen undrade jag ibland varför jag ens försökte. Muninn verkade helt personlighetslös, jag tyckte knappt ens om honom. Han var bara en rund, sur, svart ponny… Men han var min, och han hade börjat lita på mig. När jag stallade upp honom tyckte mina stallkompisar inte om honom heller - "Han tittar aldrig på en, man får ingen kontakt". Under hösten öppnade han upp sig, blev en gosig, glad liten häst som alla tyckte om. Hans ögon började glittra.

Det var dags att rida. Jag hade tagit ut en equiterapeut som hade klämt och kännt och knäckt lite och jag hade suttit på honom med gott resultat både i boxen och i stallgången. Alla trodde att det skulle gå bra... men det gjorde det inte. Så fort jag kom upp så fick han panik och stack iväg i en serie av bocksprång. När jag inte ramlade av så sprang han rakt mot staketet för att sedan tvärvända en handbredd från det, allt för att få av mig. När jag kände att det började bli farligt på allvar så hoppade jag av. Ridturen varade bara en minut, men hela hästen ångade av svett. Han hade fortfarande ont. Stallägaren sa att han betett sig som hennes häst som togs bort för kissing spines för bara några veckor sedan. Kissing spines, tänkte jag, då är det bara att avliva... Jag beställde tid på kliniken för en veterinärkoll. Veterinären hittade ingenting, han var inte halt och han hade inte ont i ryggen. Hade jag kollat tänderna? Nej, svarade jag, men de gamla ägarna gjorde det bara ett par veckor innan jag köpte honom hade de sagt. Veterinären skickade hem oss utan svar, men med en saftig räkning.

Då hände det otroliga. Min gångartshovslagare Oli, som dessutom är tränare, hörde av sig och erbjöd sig att ta Muninn en vecka och känna igenom honom mot en struntsumma. Jag tvekade, orolig att lämna ifrån mig min häst, men vi körde ner bara några dagar senare och lämnade honom. Det var jobbigt men Oli och hans fru Ewa är underbara människor, mjuka och lugna, så jag kände mig ändå trygg när jag åkte därifrån. Veckan blev tre veckor, och Oli och Ewa kunde konstatera att för det första så satt den fysiska smärtan i munnen på honom – tänderna var alldeles spetsiga bak i munnen. Oli hade raspat dem och sedan hade de börjat träna. När jag kom för att hämta honom efter tre veckor trodde jag knappt mina ögon. Var det min häst? Min klotrunda ponny var betydligt smäckrare och mer muskulös, den enorma underhalsen var alldeles borta och han var blank och fin i pälsen. Och vad han kunde! Ju mer de visade desto mer insåg jag hur otroligt mycket tid de måste ha lagt på honom. Muninn hade lärt sig att bli löslongerad i roundpen, att tömköras och givetvis så hade han blivit riden. Oli berättade att hans mål hade varit att kunna rida ut själv på honom en enda gång, och det hade han gjort med lyckat resultat dagen innan. Jag fick bekräftat att han var en mycket svår häst men att han var arbetsvillig och positiv. De bekräftade även att hans största problem är att han inte har några erfarenheter. Hos de gamla ägarna har han gått i en hage hela livet: Jag var den första som tog en promenad med honom. Någon gång har de ridit och eftersom de varit osäkra så har de tagit för hårt i honom och gjort honom rädd.

Det gäller alltså nu att ge honom erfarenheter. Vi har redan kommit otroligt långt tillsammans och nu, med Olis och Ewas hjälp, så är vi snart där. Nu rider vi i stallgången tills paddocken är klar, promenerar och jobbar på tömkörningen som inte sitter till 100% än.

Den här bloggen är främst till för de som känner oss och för min egen skull, för att kunna uppdatera och följa vår utveckling dag för dag och titta tillbaka för att se våra framgångar, men jag hoppas att andra också kommer att vilja läsa och kanske hitta inspiration. Tveka inte att skriva om det är någonting ni vill veta om mig eller min underbara, speciella lilla häst!

Kommentera 0 st