...blir man verkligen när sånt som hände igår inträffar. Ännu värre blir det när man har lite dåligt med tid dagen efter. Jag skulle jobba tidigt och hade egentligen varken tid eller lust att träna Muninn, så det blev bara lite pyssel i stallet med honom idag. Borstade, klappade, stretchade och grejade. Har alltid varit så imponerad över vilken disciplin Hampus ägare har över sin häst. Han kan alltid stå helt fri i stallgången medan hon grejar i stallet, står blick stilla med förnöjt uttryck och väntar på att något ska hända. Idag insåg jag att det är skitfånigt av mig att vara så himla impad för min häst är precis likadan. Han stod fritt i gången medan jag mockade, packade hö, sprang in och ut ur foderrummet, hämtade borstar, borstade, strechade... Inga problem, han rörde inte en hov. Himla praktiskt!

Imorgon ska jag köpa plaststolp och bygga en corall och jobba med honom så som Oli visade att jag skulle göra. Borde egentligen ha gjort det för längesedan men det har inte blivit av, nu känner jag att efter igår så måste jag. Att promenera, med eller utan inspänning, går utan problem nu. Det finns liksom inte så mycket mer att träna där. Men att tömköra var uppenbarligen för mycket begärt. Nu måste jag hitta något mellanläge, där han får nya utmaningar och stimulans (och motion!) men utan att det blir för mycket press. Hur mycket jag än tänker på det så inser jag att corallarbete är det enda som verkligen funkar tills dess att vi får vår paddock. Där är han hemma, han är van vid situationen och han får ändå utlopp för sin energi och jag får chansen att tränna kommandon och tillit.

10 plaststolp och så lite rep... Billig investering. Jag behöver för övrigt också stimulans känner jag, motgången igår tog hårt så nu måste jag få känna att någonting går bra för jag är helt galet opepp, känns som att jag aldrig kommer att kunna rida min häst.

Kommentera 0 st