Välkommen till min blogg. Den kommer att handla om mig och min islandshäst, Muninn.

I april fick jag ett intressant samtal. Det var någon som bad mig att köpa en häst. Hästen hette Muninn och ägarna ville inte längre ha honom eftersom han var omöjlig att rida. Knäpp i huvudet, sa de. Ingen vågade sitta på honom längre, han hade i princip bara blivit inriden av en tränare en månad och sedan blivit riden någon gång på nästan ett år. Jag hade provridit Muninn en gång tidigare när de ville att jag skulle rida till honom för dem, eftersom jag de hört rykten om att jag hade god hand med unghästar, problemhästar och rädda hästar. Jag visste inte att ryktet spridits att jag kunde min sak, men tydligen så hade det det och det hade öppnat en ny dörr, en ny möjlighet, i mitt liv. Jag trodde dessutom inte att Muninn var knäpp, utan att han hade ont. Jag hade inga planer på att köpa häst då, men till slut tackade jag ja och köpte honom för en symbolisk summa.

Muninn och jag på sommarbete

Under sommaren fick jag jobba hårt. Det var som att tämja sin egen vildhäst. Det tog flera dagar innan jag fick fånga honom och nästan två veckor innan jag kunde ta honom ur hagen. Det visade sig att han var enormt rädd för människor (vilket jag faktiskt inte märkt när jag provred honom, då var han bara loj och avstängd), att han aldrig blivit promenerad med och att han var slagrädd. Många timmar av svett och slit, men till hösten när jag stallade upp honom så hade jag en häst som inte längre kastade sig så fort man kom i närheten, som gnäggade till mig i hagen och som njöt av att bli borstad. I sommarhagen undrade jag ibland varför jag ens försökte. Muninn verkade helt personlighetslös, jag tyckte knappt ens om honom. Han var bara en rund, sur, svart ponny… Men han var min, och han hade börjat lita på mig. När jag stallade upp honom tyckte mina stallkompisar inte om honom heller - "Han tittar aldrig på en, man får ingen kontakt". Under hösten öppnade han upp sig, blev en gosig, glad liten häst som alla tyckte om. Hans ögon började glittra.

Det var dags att rida. Jag hade tagit ut en equiterapeut som hade klämt och kännt och knäckt lite och jag hade suttit på honom med gott resultat både i boxen och i stallgången. Alla trodde att det skulle gå bra... men det gjorde det inte. Så fort jag kom upp så fick han panik och stack iväg i en serie av bocksprång. När jag inte ramlade av så sprang han rakt mot staketet för att sedan tvärvända en handbredd från det, allt för att få av mig. När jag kände att det började bli farligt på allvar så hoppade jag av. Ridturen varade bara en minut, men hela hästen ångade av svett. Han hade fortfarande ont. Stallägaren sa att han betett sig som hennes häst som togs bort för kissing spines för bara några veckor sedan. Kissing spines, tänkte jag, då är det bara att avliva... Jag beställde tid på kliniken för en veterinärkoll. Veterinären hittade ingenting, han var inte halt och han hade inte ont i ryggen. Hade jag kollat tänderna? Nej, svarade jag, men de gamla ägarna gjorde det bara ett par veckor innan jag köpte honom hade de sagt. Veterinären skickade hem oss utan svar, men med en saftig räkning.

Då hände det otroliga. Min gångartshovslagare Oli, som dessutom är tränare, hörde av sig och erbjöd sig att ta Muninn en vecka och känna igenom honom mot en struntsumma. Jag tvekade, orolig att lämna ifrån mig min häst, men vi körde ner bara några dagar senare och lämnade honom. Det var jobbigt men Oli och hans fru Ewa är underbara människor, mjuka och lugna, så jag kände mig ändå trygg när jag åkte därifrån. Veckan blev tre veckor, och Oli och Ewa kunde konstatera att för det första så satt den fysiska smärtan i munnen på honom – tänderna var alldeles spetsiga bak i munnen. Oli hade raspat dem och sedan hade de börjat träna. När jag kom för att hämta honom efter tre veckor trodde jag knappt mina ögon. Var det min häst? Min klotrunda ponny var betydligt smäckrare och mer muskulös, den enorma underhalsen var alldeles borta och han var blank och fin i pälsen. Och vad han kunde! Ju mer de visade desto mer insåg jag hur otroligt mycket tid de måste ha lagt på honom. Muninn hade lärt sig att bli löslongerad i roundpen, att tömköras och givetvis så hade han blivit riden. Oli berättade att hans mål hade varit att kunna rida ut själv på honom en enda gång, och det hade han gjort med lyckat resultat dagen innan. Jag fick bekräftat att han var en mycket svår häst men att han var arbetsvillig och positiv. De bekräftade även att hans största problem är att han inte har några erfarenheter. Hos de gamla ägarna har han gått i en hage hela livet: Jag var den första som tog en promenad med honom. Någon gång har de ridit och eftersom de varit osäkra så har de tagit för hårt i honom och gjort honom rädd.

Det gäller alltså nu att ge honom erfarenheter. Vi har redan kommit otroligt långt tillsammans och nu, med Olis och Ewas hjälp, så är vi snart där. Nu rider vi i stallgången tills paddocken är klar, promenerar och jobbar på tömkörningen som inte sitter till 100% än.

Den här bloggen är främst till för de som känner oss och för min egen skull, för att kunna uppdatera och följa vår utveckling dag för dag och titta tillbaka för att se våra framgångar, men jag hoppas att andra också kommer att vilja läsa och kanske hitta inspiration. Tveka inte att skriva om det är någonting ni vill veta om mig eller min underbara, speciella lilla häst!

Kommentera 0 st