Ibland är det inte alls kul att ha häst.

Är så himla orolig för Muninn. Imorgon blir det veterinärsamtal, ska försöka få en tid på torsdag. Sitter på Bukefalos som vanligt och tittar i islandshästforumen, tittar på ridbilder och tänker bara att åh, jag vill också. Jag vill också träna, rida in, lära upp. Jag vill att vi ska komma någonstans. Och jag vill inte att han ska ha ont. Det är helt knäppt hur mycket man kan bry sig om en häst, hur mycket man kan älska. Trots att han kostar alldeles för mycket pengar just nu och inte går att använda i det syfte jag vill ha honom, så skulle jag dö inombords om han försvann. Jag vill bara att allt ska bli bra. Hoppas, hoppas, hoppas att veterinären hittar felet och att det går att göra någonting åt det.

För tänk att ha en häst som man bara kan sadla och sitta upp på, ta en tur i skogen eller på banan. Ibland saknar jag Faxi, vi hade våra duster men han var ändå jäkligt bra fastän det nog bara var jag som gillade honom. Faxi var jävlig, dominant och vass men han var härlig mot mig i alla fall. Muninn är precis tvärtom, osäker, undergiven och orolig. Vet inte om jag skulle vilja ha en häst som Faxi igen men ibland känner jag att jag hellre skulle ha en häst som honom än en häst som Muninn. Med Faxi kom man i alla fall framåt...

Fråga inte vad som hände med skänklarna där, det har jag

funderat över många gånger... Sommaren 2008 i alla fall.

Titta vad härligt. Det där var visserligen innan han började krångla, så glädjen var ju total. Sedan slutade jag rida honom augusti-december och sedan var han inte lika fantastisk längre... Då hade han börjat stegra sig, springa över folk, skena och dumma sig. Jag undrar fortfarande vad som hände under de där månaderna som fick honom att ändra sig så. Kanske var det hingsthormonerna som slog till...

Så himla fint, jag längtar och saknar... Fast mer efter själva grejen än just hästen.

Kommentera 0 st