Kommentera 0 st

Vi har börjat gå långa promenader med lite klättring och mycket kommandon. Han följer mig som en liten hund när jag går - stannar när jag stannar, backar när jag backar eller när jag ber honom, kommer tillbaka när jag ber om det... Vi leker jojo-leken en del, det tycker han är skoj.

Det går att hämta honom i hagen nästan på en gång nästan varje dag. Har vi gjort något nytt och psykiskt utmattande dagen innan kan det ta 10-15 min men under de bästa dagarna kan jag helt enkelt gå fram, klappa och sätta på grimman. De bästa dagarna inträffar ett par gånger i veckan nu, annars kan det krävas 5 min av Följa John innan han låter mig sätta på den. Det går fortare om jag sjunger för honom! Han gillar Goo goo dolls Iris, Sister Hazels You winter och Savage gardens I knew I loved you bäst ;D
Har han en dålig dag och reagerar med att bli svårfångad så tar vi det väldigt lugnt, går bara ut ur hagen och borstar lite och pratar. Är det riktigt illa så sätter jag bara på grimman, klappar och tar av den och går igen. Då går det alltid bra att fånga in dagen efter.

Förra veckan tog jag honom till min ridklubb för att ta av honom framskorna och verka honom. Äntligen någonting som gick helt problemfritt! Han var jättesnäll med hovslagaren. Att stå inne i boxen var också helt okej, även om han gnäggade mycket.
Efteråt fick min instruktör titta på honom ordentligt på ridbanan, jag bad henne nämligen att visa hur jag skulle få honom att trava för hand, någon som han vägrat göra innan. Som vanligt så stannade han bara och såg panikslagen och förvirrad ut när jag småjoggade bredvid och smackade. Min instruktör provade, men det gick inte bättre för henne. Sedan gjorde hon en del andra grejer med honom, bland annat så bad honom flytta bogen när hon snurrade med ledrepet (förstadie till longering med andra ord). Det gick bra så fort han fattat att hon INTE tänkte slå honom med repet. Efter en stund gick han lugnt och avslappnat. Min instruktör förkunnade att:
1. Han är inte mentalt mogen för att trava bredvid ännu, han har helt enkelt inte tillräckligt mycket tillit. Istället ska vi fortsätta jobba i skritt med vändningar, klättring, backa, komma tillbaka, stanna...
2. Han är MYCKET känsligare för allt möjligt på vänster sida, reagerar negativt. Hon tror att mycket av det obehagliga har hänt vid hans vänstra sida och förklarade att "de har så att säga "förstört" honom på vänster sida". Hon tipsade därför om att introducera nya saker på höger sida först. Lite lustigt sa min kusin veckan innan, utan att ha någon koll på sånt, att jag kanske ska prova att sitta upp från fel sida när jag börjar rida för att han inte ska koppla ihop min uppsittning med det läskiga som hände när någon annan satt upp på hans rygg. Inte helt ologiskt faktiskt. Min instruktör tyckte dessutom att jag skulle prova bettlöst på honom istället för bett eftersom de sågat och grejat och bettet också kopplas samman med något obehagligt. Det visade han ju dessutom med att gå bättre när jag släppte på tygeln den gången jag red honom, så jag ska prova.

I allmänhet så känns det som en annan häst. Han är pigg och glad, positiv till allt och blir mer och mer kontaktsökande. Han älskar barn och börjar vänja sig vid att folk tar på honom och grejar med honom. Han är dock väldigt medveten om vem som är hans "mamma" och när det blir jobbigt så är det mig han kommer till för att söka "tröst". Han börjar verkligen lita på mig mer och mer och idag lyckades jag få bildbevis på det, med vilket jag tänkte avruda den här lilla romanen... :P

När jag fick honom så fick jag inte komma i närheten av honom med den läskiga flughuvan. Idag tog det bara en minut från det att jag tog fram den tills dess att jag utan tjiv fick ta på den!

Kommentera 1 st

Ibland är det inte alls kul att ha häst.

Är så himla orolig för Muninn. Imorgon blir det veterinärsamtal, ska försöka få en tid på torsdag. Sitter på Bukefalos som vanligt och tittar i islandshästforumen, tittar på ridbilder och tänker bara att åh, jag vill också. Jag vill också träna, rida in, lära upp. Jag vill att vi ska komma någonstans. Och jag vill inte att han ska ha ont. Det är helt knäppt hur mycket man kan bry sig om en häst, hur mycket man kan älska. Trots att han kostar alldeles för mycket pengar just nu och inte går att använda i det syfte jag vill ha honom, så skulle jag dö inombords om han försvann. Jag vill bara att allt ska bli bra. Hoppas, hoppas, hoppas att veterinären hittar felet och att det går att göra någonting åt det.

För tänk att ha en häst som man bara kan sadla och sitta upp på, ta en tur i skogen eller på banan. Ibland saknar jag Faxi, vi hade våra duster men han var ändå jäkligt bra fastän det nog bara var jag som gillade honom. Faxi var jävlig, dominant och vass men han var härlig mot mig i alla fall. Muninn är precis tvärtom, osäker, undergiven och orolig. Vet inte om jag skulle vilja ha en häst som Faxi igen men ibland känner jag att jag hellre skulle ha en häst som honom än en häst som Muninn. Med Faxi kom man i alla fall framåt...

Fråga inte vad som hände med skänklarna där, det har jag

funderat över många gånger... Sommaren 2008 i alla fall.

Titta vad härligt. Det där var visserligen innan han började krångla, så glädjen var ju total. Sedan slutade jag rida honom augusti-december och sedan var han inte lika fantastisk längre... Då hade han börjat stegra sig, springa över folk, skena och dumma sig. Jag undrar fortfarande vad som hände under de där månaderna som fick honom att ändra sig så. Kanske var det hingsthormonerna som slog till...

Så himla fint, jag längtar och saknar... Fast mer efter själva grejen än just hästen.

Kommentera 0 st

Vinterpälsen är lång så här års, så himla fint!

Personligen älskar jag vinterpäls, jag önskar att han alltid kunde ha det.

Kommentera 0 st

Muninn i sin fina Secret Santa-julklapp.

Vem kunde tro att han är så himla fin i isblått? Grimman är blå med bruna streck och silvertråd!

Tack Secret Santa!

Kommentera 0 st

...eller? Jag vet inte, beskedet igår tog ner mig lite på jorden. Allt har känts så himla bra det senaste, men säg den lycka som varar.

Jag hoppas verkligen att det inte är något allvarligt, och att det går snabbt och enkelt (och gärna att det inte är alldeles för dyrt) att hjälpa honom. Sedan han kom hem från Oli så har jag verkligen börjat hoppas och tro på min lilla häst, och därmed har jag också blivit väldigt bunden till honom. Till skillnad från tidigare i höstas så känns han verkligen som min häst, jag är liksom glad att det är just han och ingen annan häst som är min. Det känns härligt att stå och bara gosa med honom i hagen, för att han är han.
Sist vi var hos veterinären och jag trodde att han hade KS, så var jag inställd på avlivning mycket för att inte bli chockad om det blev så. Jag accepterade det. Började till och med kika smått på nya hästar. Jag skulle ha varit ledsen över att ta bort en ung, lätthanterad häst, en individ, men inte för att ta bort just min häst. Jag skulle ha tagit hårt på att behöva ta bort ett djur, men jag skulle ha blivit lika lycklig med en annan, fungerande, häst.

Nu är det inte så längre. Nu vill jag ha just honom, det är just Muninn som är viktig i mitt liv. En annan häst skulle aldrig kunna ersätta honom. Visst skulle jag älska en annan häst också så småningom men det skulle vara så fruktansvärt svårt att ta bort just min häst.
Samtidigt så vet jag att det här är någonting som jag måste vara förberedd på. Förmodligen så är det inte så allvarligt, förhoppningsvis så är det bara en sträckning i någon muskel. Men det finns en risk att det inte är så, att det är någonting som han aldrig kommer att bli bra ifrån eller ännu värre - att han kan bli bra men att det kommer att kosta så mycket pengar att jag helt enkelt inte kan hjälpa honom. Tänk om det händer... Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv tror jag. Men det är ju så, att man kan inte trolla fram pengar. Jag borde ha ett konto med aldrig-sinande pengar som alltid finns där för just hästen men precis som de allra flesta, även hästmänniskor även om man inte tror det när man läser på t.ex. Bukefalos, så har jag inte hur mycket pengar som helst. Jag tjänar bara så mycket och även om jag gärna lägger hela min lön, varenda krona, på Muninn så finns det bara så många kronor att plocka av.

Seriöst. Jag hoppas verkligen, verkligen att det inte är något allvarligt. Att han bara har gått omkull i hagen och sträckt en muskel och att det inte är en gammal skada som ligger och spökar, som aldrig kan bli bra. Jag vill bara att jag och Muninn ska kunna utvecklas och bli det där trygga ekipaget.

Kommentera 0 st